Jag bestämmer mig hela tiden:
NU. Nu jävlar ska jag skärpa mig.
Fokusera.
Göra rätt.
Inte låta mig övervinnas av meningslösheten.
Överge tryggheten för ärligheten.
Men nej. Det är för svårt.
Ibland tror jag att jag inte unnar mig själv att få det bra.
Men varför skulle det vara så?
Vill man inte alltid lycka?
Det hela är så enkelt.
Jag älskar ju.
Jag försöker ibland i mitt inre reda ut om det är en tröst eller en stor sorg att vi är många som får ont? Av det självklart enkla i att älska. Och mitt hjärta vägrar lyssna på förnuftet. Och nu märker jag att jag skulle kunna skriva så mycket till dig, så många ord. Men det vore fel. Detta är din blogg. Jag bara tänker på dig...
SvaraRaderaSkriv du, det gör mig glad!
SvaraRaderaDet finns de som inte ser sitt värde som så högt att de är värda gott. Jag önskar dig inte det.
SvaraRaderaVad hände när du var fjorton? Eller innan? Varför skulle du inte ha kommit längre nu än då? Det tror jag inte på för en sekund.
Och bara för att jag skrev så, så vågar jag inte lämna ut mig själv alls. Just nu. Alla kommentarer är ett stort utlämnande. Som kräver mod. (T.o.m. denna.)Idag är jag liten och sårbar. Helt enkelt. Fast egentligen är jag värd att älskas. Egentligen.
SvaraRaderaAlla är värda det. Alla.
Kram (om det är ok?)
Nä, det klart att jag kommit längre.
SvaraRaderaMen känslan av frustration är konstant eller kanske snarare växande.
Gör du något åt frustrationen? Får den utlopp på något vis?
SvaraRaderaNä, jag tror inte det.
SvaraRaderaMen jag borde nog.
Well. Då gör du inget destruktivt i alla fall.
SvaraRadera